Njuta!!

Idag har jag fått det riktigt rent och vårfint hemma! Det är så skönt och luktat gott och fräscht! Rena fönster, renbäddad säng, undanstökat i alla rum.

Nu kan jag bara ta det lugnt och njuta!

Jag och Steven

Jag har länge undrat hur vår kontakt började. Jag har frågat honom men han kommer inte heller ihåg.
Vet inte exakt vilket år det här var, men det var i alla fall efter 1993, eftersom det var det året som Schindler´s List släpptes.

Jag gick videoubildning på Kalix Folkhögskola när det en kväll ringde på mobilen. Mannen som presenterade sig som Lucien berättade om Steven Spielbergs projekt med att dokumentera alla förintelsens överlevandes upplevelser på film var igång och att de nu skulle börja i Sverige.
Han undrade om jag var intresserad av att vara med och jobba som volontär.

Steven Spielberg är ju det magiska ordet för en filmnörd som jag så klart som f*n att jag var intresserad!
Lucien som då jobbade som steward på SAS och även jobbade med foto och film kom och hälsade på vid några tillfällen hemma hos mina föräldrar i Luleå. Vid första tillfället hade jag lyckats misslyckas med en extremt rinnig kladdkaka som var tvungen att förvaras i frysen tills den skulle skäras och sedan genast åka tillbaka in i kylan igen.
Lucien älskade den. Han pratade om den där kladdkakan varje gång vi hade kontakt.

I slutändan hade jag inte möjlighet att tillbringa tid nere i södra Sverige under långa perioder utan någon lön, så det blev inget av det för min del.
Men jag är glad över att projektet blev av och att allt dokumenteras och sparas.
Men jag funderar fortfarande - än i dag -  på hur mitt namn kom upp på tapeten.

Läs mer här: https://sfi.usc.edu

Inget kommer undan vårsolen

Oj oj oj....hur härlig vårsolen än är så är den inte nådig här hemma.
Trots att man håller efter, dammsuger och dammtorkar så visar solstrålarna glatt upp all skit.
Kiwi håller på att klä om till sommarskrud och lägger av sig mängder av hår....överallt! Jag älskar mina katter men för faan.....sluta håra!

Fönstren visar upp från sin allra skabbigaste sida med nedfall och vägdamm på utsidan och tassavtryck på insidan.

I arbetsrummet är det kaos - kreativt kaos så till den grad att om jag lägger ifrån mig mobilen tar det en stund att hitta den igen.

Jag längtar till det är dags att fixa i ordning på balkongen. Då dörren kan stå öppen och släppa in frisk luft hela dagarna.

Nu ska jag trotsa kaoset i arbetsrummet, skjuta det värsta åt sidan så jag får plats att jobba lite med mina figurer. Det är ju trots allt den officiella dagen för att Rocka Sockorna!

Luna´s motto: Det är coolt att vara annorlunda!!

Fokusera

Idag har jag försökt fokusera på ytterligare en sak som jag tänkt på länge men hela tiden skjuter på framtiden.
Jag vill lära mig mer om min kamera, lära mig manuella inställningar och vad alla knappar egentligen har för funktion.

Det är klart att tiden funnits förr, men jag har alltid tyckt att många andra saker varit viktigare. Antagligen en massa onödiga saker....för det brukar vara så.

Jag motar bort det dåliga samvetet, som jag vet att jag inte ska ha. Jag gör ju något för mig själv ge mig själv tiden för att jag ska kunna utveckla mitt intresse. Det är ju inte så att man bara kan lägga in all fakta automatiskt.
Men trots det känns det som att jag borde göra annat. Jag vet inte vad, men det är som en konstant stress som jag inte kan bli kvitt.

Det blir ju liksom fel alltihop. För att lära mig måste jag ge mig tiden. Och ger jag mig själv tiden får jag dåligt samvete. Och om jag struntar i att ge mig tiden går jag och tänker att jag borde, och vill lära mig. Hur ska man hantera det? Är det bara jag som fungerar på det här sättet eller?
Vad är det för fel på mig?

Där satt den!

Två mönster godkända och klara för att skickas imorgon bitti.

I svaret från Stina stod:

Perfekt!

Där satt den och mönstret är färdigt!

Du är bäst!

Kram

PS: Jag är bäst!!!

Hemmajobb

Måste pausa i arbetet för hjärnan kokar över. Jag blir så frustrerad och känner mig så korkad när jag inte förstår vissa saker.
Sitter med bokföringen igen nu....ja, det tar tid, men min revisor sitter i Luleå och det är inte alltid han kan svara på momangen.

Jag har trots allt fått gjort en hel massa nu på förmiddagen. Jag har dammsugit, bokat läkartid, uppdaterat bägge datorerna, installerat nya virusprogram, gjort ett utkast på mönstrets bakgrundsfärg och justerat några figursättningar, mailat och så slutligen bokfört liiiite. Sen körde jag fast.

Det känns trots allt bra att stryka ytterligare några saker från listan.
Nu inväntar jag svar från diverse personer.

Några timmar senare:

Jag kände mig på lite dåligt humör så jag drog iväg och gjorde lite småärenden. Väl tillbaka framför skärmen har jag fått svar från Stina så jag vet hur jag ska fortsätta jobbet. Men ännu inget svar från revisorn. Jag misstänker att de har ganska mycket att göra just nu. Det här måste ju vara högsäsong för dem när alla ska ha hjälp med deklarationen.
Jag kan i alla fall ta tag i att lägga in allt för 2018. Ni vet, jag är ju en person som gör saker i tid, är ordningsam och inte skjuter upp saker!

Hur fan tänkte jag?

Hur fan tänkte jag?
Det är något jag ofta säger till mig själv när jag tänker på mitt liv.

Jag har gjort så många dumma val.
Jag har sagt till andra som ångrar vissa saker i sitt liv att man inte ska ångra något. Man gjorde de valen man gjorde utifrån den person man var just då. Det som kändes rätt just då.

Kanske gjorde jag också det, men det hjälps inte att jag fortfarande än idag kan känna - hur fan tänkte jag?
Jag har utvecklats och förändrats väldigt mycket de senaste åren. Jag har börjat tänka mer på mig själv och vad jag vill. Jag är absolut inte fullärd och jag har inte kommit hela vägen. Många saker är fortfarande bara drömmar och önskningar som jag ännu inte tagit tag i. Jag har lätt för att skjuta upp saker (eller hur mamma - jag är ju mors lilla lathund....)
Men ni kanske inte vet hur mycket jag jobbar på mig själv i det tysta, på hur mycket känslor och tankar som varje dag sköljer över mig och som bit för bit....sakta faller på plats utan att det kanske märks.

Alla möten lär en någonting - på gott och ont.
Jag försöker följa mitt hjärta men ibland, eller oftast, så motarbetar min hjärna mig.

Jag vill verkligen hitta min plats i livet och känna att jag inte vill vara på någon annan plats än just här och nu.

Mönstret börjar ta sig

Det går framåt. Ljuset återvänder utomhus och idag är det +3 grader och klarblå himmel.
Jag börjar jobba om 1 timme och ska snart åka mot jobbet. Det känns lite lättare när vädret är så här underbart!

Hela gårdagen satt jag och jobbade på mönsterrapporten till barnkläderna. Jag fick bra feedback från Stina som beställt dem så det känns jättebra. Nu har jag skickat dem ihopsatta och med olika bakgrundsfärger till henne och väntar besked under dagen.

Röster som stör

Jag slukar ljudböcker som om det inte fanns någon morgondag. För mig är det en perfekt sysselsättning eftersom jag samtidigt kan göra annat.

Så länge det jag gör vid sidan av inte kräver någon tankeverksamhet funkar det bra. Man kan städa, tvätta, stryka eller jobba med foton eller illustrationerna i datorn.
Att plugga med ljudbok funkar dock inte. Där behöver jag totalt vakuum. Jag kan inte ens lyssna på musik om något ska in i huvudet och fastna där.

Jag tycker det är skönt med ljud runt omkring mig eftersom det gör att min hjärna får vila. Annars är den i konstant verksamhet med tankar som bara avlöser varandra.
Just nu lyssnar jag på en serie böcker av Kristina Appelqvist. De senaste böckerna har alla lästs av olika människor vilket kan vara lite jobbigt eftersom man skapar en relation till en röst. Den sista boken i serien har jag nyss börjat med men känner redan nu att jag kommer ha svårt att lyssna på den.
Det är någon med inläsarens röst som jag har väldigt svårt för. Dels är den känslolös, uppstyltad och så är det något med dialekten eller betoningen på orden som jag har väldigt svårt för.
Jag har bara lyssnar 7 minuter men det kryper redan i kroppen på mig så jag tror att jag måste välja en annan bok.

Illustrera

I torsdags fick jag ett nytt illustrationsuppdrag. Det är jätteroligt! 

Jag ska illustrera två mönster till tyger som ska bli barnkläder. Igår fick jag besked att jag var på rätt väg så jag gick från pappersskisser till att börja jobba i Illustrator.

  

När man får fria händer

Idag gjorde jag om i entrén på jobbet. Inget extravagant eller så, men vintertemat försvann och ersattes med lite vårigare inslag.

Det är sådana här dagar jag trivs som bäst på jobbet. När jag får vara lite kreativ och i liten mån göra som jag vill.
Det finns ju trots allt gränser för hur mycket jag kan och får göra.
Hade jag fått helt fria händer hade jag kunnat skapa underverk. Men företaget har sina riktlinjer så det finns inget annat att göra än att följa dem.

Jag kom att tänka på hur det var under min McDonaldstid. På den tiden få det var restaurangen jag jobbade på franchiseägd och jag kunde ta ut svängarna rejält när det kom till temaskyltning.
Vi hade en Medelhavskampanj med smaker från medelhavet.
McDonalds Sverige utlyste en tävling där restaurangen med bästa kampanjskyltningen skulle vinna 25.000 kr.
Då gick jag all in. Jag satt hemma på kvällarna och tillverkade grekiska pelare som sedan fästes vid de kaklade pelarna framme vid kassan. Ur högtalarna strömmade surr av bin, fågelkvitter och spansk/italiensk/grekisk musik.
Jag hade fått låna en massa växter och en fontän från en blomsteraffär så det porlade vatten och vårgrönt och lummigt.

Mitt hårda jobb resulterade i att vår restaurang tog hem priset!
Tänk vad man kan göra om man bara låter fantasin och kreativiteten flöda!

Möta rädslan

Det bästa sättet att möta sina rädslor är att ställa sig inför dem. Det insåg jag efter att jag efter att ha ställt mig inför en full salong och pratat i en timme om mina erfarenheter i ett filmprojekt jag varit involverad i.
Det var på en filmfestival i Malmö.
Jag var så oerhört nervös och jag sprang på toaletten titt som tätt innan det var dags. Men när vi väl stod där på scenen och började prata så var det jätteroligt.
Att ha så många ansikten vända mot en, lyssnande och uppskattande var en riktig kick!

Det är skillnad att prata om egna erfarenheter eftersom det inte är fakta som någon kan slå ner på. Det finns ingen expert som kan hävda att något man sagt inte stämmer. Det gör det hela lite mer avslappnat.

På den filmfestivalen träffade vi på ett gäng från Trollhättan som alla jobbade med filmprojekt på Film i Väst. De bjöd in oss på en filmkonferens på Marstrand där vi skulle hålla ytterligare ett föredrag, fast för ett mindre antal gäster.

Det är första och enda gången jag varit på västkusten. Solen sken och det hade redan börjat blomma.
Vilket underbart ställe!

Efter dessa två tillfällen har jag hållit en del kurser, fast i andra ämnen. Då behövde jag mer fakta bakom mig och det kan jag säga var lite mer nervöst. Inte riktigt lika roligt.
Men jag mötte min rädsla och växte av det!

Är du en talker eller en doer?

Ibland kan jag bli så jävla less på hur jag är. Jag tycker inte om vissa tendenser hos mig själv. En av dessa är att jag har så svårt att fullfölja något.
Jag får idéer, börjar och sedan är det som att jag tappar motivationen och lågan, trots att jag vill.
Det kan säkert bero på lathet, bekvämlighet och att saker blir komplicerade och jobbiga.

Det handlar inte bara om en sak, utan det är så här i mycket. Jag är en påbörjare men inte en slutförare.
Jag bloggade tidigare om planerna på blodomloppet förra året. Jag var verkligen peppad på att vara med tillsammans med Pernilla och de andra som visade intresse på jobbet.
Men vad blev det av träningen....ingenting naturligtvis. Först tyckte jag att jag hade all tid i världen, sen kom det "en massa saker emellan" och så var det dags för loppet. Det vore ju rent idiotiskt att tro att jag skulle orka springa när jag inte hade tagit ett steg utöver det jag vanligtvis gör en vanlig dag.

Varför kommer jag då in på blodomloppet igen? Jo, för att idag berättade Pernilla att hon anmält sig.
Ska du inte vara med? kom hennes följdfråga.
Klart jag ska sa jag då! I bakhuvudet skrek all min visshet att det ju självklart kommer skita sig.
Men NÄ - jag ska tamigjävulen vara med i år. Och jag ska vara i så pass bra form att jag tar mig runt dessa 5 km utan att vilja att någon tar mig av daga.

Det är så själva fan om jag inte ska klara av att slutföra något i mitt liv. I år är det jag som springer - i regn eller solsken - jag springer! Om så någon ska springa bakom mig med knölpåk så ska jag runt banan! Det finns inga genvägar! PUNKT SLUT
Nu måste jag nog lägga mig i soffan ett tag.....

Min dagbok

Jag gillar att skriva. Det har jag alltid gjort - i alla fall när jag själv får välja ämne.
När jag var liten skrev jag berättelser - om spöken, tjuvar, troll, bästa vänner, småsyskon och knarklangning.

Jag ritade framsidor på mina "böcker" och har dem fortfarande samlade i mitt arbetsrum.
Jag skrev dagbok - om små händelser som i min lilla värld var stora och viktiga.

Med åren skrev jag dagbok mer regelbundet och att sätta sig med dessa böcker nu är som att resa tillbaka i tiden.
Jag minns, jag känner det jag kände och jag kan både skratta och gråta åt det jag skrivit. Jag har mognat - det som kändes så livsavgörande när jag var 18 år är inte lika viktigt idag.
Men jag förkastar inte känslorna. Det var precis vad jag kände då, och det var mitt liv - mina känslor och mina drömmar.

Jag började så småningom blogga och det har pågått i många år. Min kompis Madde bodde då i Stockholm och ICQ var väldigt stort i våra liv. Till den kunde man koppla en blogg och på hennes inrådan (kanske fanns det även hot med i bilden) så började jag lite trevande att berätta om mitt liv och mina dagar.
Det är jättetråkigt att denna blogg inte längre finns att se, för jag hade verkligen velat gå in och läsa det jag skrev.

För två år sedan skrev jag reportage för en nättidning. Jag gjorde det vid sidan av mitt vanliga jobb och "bajsade" ur mig reportage efter reportage om de mest varierande sakerna.
Det var roligt, men just då blev det lite för mycket. Det skulle vara roligt att göra något liknande igen.

Det finns de som inte förstår vitsen med att blogga.
Varför vill du berätta? Vill du verkligen att folk ska veta så mycket om dig? Varför berätta om saker som inte alltid är positiva?

För mig är min blogg en ventil. Ett sätt att lätta på trycket. Jag berättar inte allt, jag berättar bara det jag tycker känns okej för andra att veta. Kanske hjälper det någon i samma situation någon gång. Kanske kan någon skratta åt dråpligheter. Kanske lär folk känna mig bättre.

Jag är inte rädd att visa mig svag eller visa på misstag. Jag lär mig hela tiden! Jag bjuder på mig själv både i vardagen och i bloggen och försöker inte vara något jag inte är.

Under min flytt till Umeå och alla jobbigheter runt den perioden fick jag så otroligt mycket stöd och fina ord från de som följer min blogg. Det värmde och gjorde mig starkare. Jag kände mig inte så ensam utan jag hade stöd i ryggen från så många.

Jag tycker att det är otroligt skönt att skriva av sig. För mig är det ett sätt att lämna av tankar någonstans. Att slippa ha allting i huvudet, för där är det oftast fullt nog.
Min blogg är min dagbok och ni är välkomna att tjuvläsa den!

De var en gång....

Det finns en vilja och en önskan som jag burit med mig under flera år. Jag skulle vilja skriva barnböcker.
Eller i alla fall en barnbok.
Jag har en idé vad den ska handla om och jag skulle själv vilja illustrera den. Problemet är bara att börja...

Eftersom det bara är en tanke, ingen som bett mig göra det, eller betalar mig för att göra det så har jag inte fått ändan ur vagnen.
Så är det ofta när jag inte vet vad det ska leda till eller om det ska bli något av det.
Jag vet, det är idiotiskt! Hur ska det ens ha bråkdelen av en chans att bli något om jag inte ens testar.

Men att ge mig den tiden, att sätta mig ner och bara bestämma mig för att börja gör att det låser sig för mig. Jag tänker....i morgon, eller nästa gång jag är ledig, eller den kvällen....då!
Jag vet att man säger att om man bara vill något riktigt mycket så gör man det bara.

Så jag gör det bara!

Tjejkväll med Evelina och Veronica

Häromdagen fick vi höra om en ny film som kommit ut på Netflix. Veronica - en spansk skräckfilm som baserats på verkliga händelser.

Jonatan som sett filmen var livrädd. Han sa att den varit sååå hemsk och jag och Evelina bokade in gårdagskvällen för skräckfilm.

På morgonen såg jag ett inlägg om att många tyckt att filmen var så obehaglig att de varit tvungna att stänga av den.

Jag fick nästan lite ont i magen på tanken att sova ensam efter att ha sett den filmen men vi körde på i alla fall.

Hämtade upp Evelina efter jobbet, vi handlade lite till middag och sedan åkte vi hem till mig i Röbäck.

Som den kung i köket som jag ju är (ni som känner mig vet att det är en lögn) fixade jag ihop en kulinarisk middag. Gratinerad löksoppa och färskt bröd.

Med Evelinas hjälp med avsmakningen så blev det riktigt lyckat.

Obligatorisk matfotografering

Vi bänkade oss i soffan, kuddar och filtar redo. Jag fick sitta med laserpekaren i handen hela tiden för att styra bort Kiwi som har en förkärlek för att sitta mitt framför TVn.

Lite klagomål på att det var så många hål i filten

Vad tyckte vi då om filmen? Den var riktigt bra. Spanjorerna kan leverera läskiga filmer, den saken är klar. Men om den var så skrämmande som Jonte målat upp den tycker jag inte. Kanske är jag mer härdad med tanke på alla real crimes jag brukar titta på.

Men den var helt klart värd att se!

Omtänksam som jag är följde jag med Evelina till busshållplatsen och såg till att inga demoner hann ta henne innan bussen kom.

Min ö i havet

När jag hittar något som gör mig nyfiken och fascinerad så nördar jag ner mig i det ämnet totalt. På en familjesemester på Kreta åkte jag och min pappa till en liten ö som ligger strax utanför Plaka på Kretas östra sida. Ön heter Spinalonga och var fram till 1953 en spetälskekoloni för hela Grekland.
Alla som visade tecken på sjukdomen separerades från sina familjer och samlades ihop på den lilla lilla ön.

Min ö i havet - Spinalonga

Där skapades ett eget litet samhälle under många år. Folk levde och dog där. När kolonin upplöstes 1953 och de sjuka skickade till sjukhus, bl.a. i Athen fick husen och samhället förfalla.
Tiden och vädrets makter bröt ner husen i ruiner och naturen tog över.

När jag var där första gången var det en torr, het och öde ö med stenhus som mer eller mindre rasat ihop. Det enda som fortfarande stod kvar och inte förstörts var kyrkan.

Guiden som visade oss runt berättade om livet på ön och jag fascinerades. Ett nytt intresse frodades och jag hittade nåt att nörda ner mig i.

Pelopidas - världens gulligaste guide som blev så glad att träffa mig några år efter våra intervjuer.

Jag bestämde mig för att göra en dokumentär om denna plats och åkte hem, samlade fakta, läste på och skrev ner min idé för att söka pengar till att finansiera den. Jag kontaktade ambassaden, tog kontakt med läkare i Grekland och sökte sponsring.
När jag tillslut fick pengar från Filmpool Nord för att åka ner till Grekland på en rek.resa kunde jag knappt tro att det var sant.
Jag hade fått pengar för att göra en kort sammanställning på film för att med den söka mer pengar till den riktiga dokumentärfilmen.
Jag fick företag på plats på Kreta att sponsra resor till och från ön. Jag fick kontakt med en man som heter Kostas och som skulle vara vår tolk under våra intervjuer.

 Jag ville att allt skulle vara på grekiska eftersom jag ansåg att det skulle bli mest genuint och dessutom lättare för personerna på plats att uttrycka sig.

Vi var ett team på fyra personer som under tre veckor skulle vara där nere och filma, intervjua och samla så mycket fakta som möjligt.

Jag tillbringade mycket tid i telefonkiosker och pratade med läkare, guider och andra inblandade personer och gjorde upp om tider för intervjuer och möten.

Jag kan idag inte förstå att jag faktiskt har gjort detta. Att jag vågat, trott på min idé och genomfört den första delen i sagan.

Att det i slutändan, av olika anledningar, inte blev mer än den resan, och att drömmen om dokumentären inte gick i uppfyllelse känns inte som ett misslyckande.

Snarare följde jag mitt hjärta och gick på magkänslan. Jag fick en upplevelse utöver det vanliga.
Och kanske, kanske, kan jag någon gång i framtiden fullfölja den drömmen.

Att hitta tryggheten

Jag har ett knep när jag inte kan sova, och det är att gå genom hus. Det låter kanske lite märkligt men det är en superbra och häftig idé.

Jag har tre hus som jag går i. Mitt barndomshem, hemma hos min mormor och morfar i Åmsele och i huset på Yrkesgatan där farmor och farfar bodde.
Det jag gör är att jag tar in ljud som jag kommer ihåg, lukter, färger. Jag går in genom ytterdörren och registrerar alla detaljer, möbler, vinklar och vrår.
Det känns precis som att vara där på riktigt och det som är så fantastiskt med det hela är att jag kan upptäcka saker som jag trodde att jag glömt.

När jag en gång var på en föreläsning i drömtydning fick jag lära mig att hus i drömmar symboliserar mig själv. Under jobbiga perioder i mitt liv, när jag känt mig vilse i livet, har jag ofta drömt om min lägenhet i Shopping, Luleå. Jag irrar omkring i olika korridorer, åker hiss, klättrar längs fasaden. Men hur jag än gör så hittar jag aldrig hem.

I går kväll hade jag så himla svårt att komma till ro. Tankarna slogs om utrymme i min hjärna och då fungerade inte ens min husvandring. Det var för många tankar som var i omlopp och i två timmar svävade jag mellan sömn och vakenhet. När jag vaknade i morse så kändes det som att jag behövde de där timmarna. Det var många saker som föll på plats, många känslor som behandlades och tankar som ledde vidare till något bra.

Jag kom också till insikt om varför det är dessa tre hus som jag ständigt kommer tillbaka till. Det var där jag kände mig hemma, det var där jag kände mig trygg.
Inga andra hem har haft samma känslor förknippade till sig. Jag har exempelvis aldrig gått igenom huset jag flyttade ifrån på Örnabben. Kände jag mig någonsin hemma där? Kände jag någonsin trygghet där.
Det undermedvetna vet så mycket mer om känslor och verkligheten än vad man kan tro. Magkänslan visar vägen. Intuitionen är det man ska gå efter.
Jag var aldrig hemma där. Jag var bara där på tillfälligt besök.

Påfyllda lager

Återigen är lagret i webshopen påfyllt med massor av purfärska figurer.
Gör gärna ett besök: www.lunadsign.se